LILLA JULAFTON

SISTA MÖTET FÖRE DIWALI (stora ljusfesten)
Utvardering och betalning av broderier, vi sitter i lilla huset pa Mirgas gard, pa den grona vaggen slingrar sej en liten odla som tycker att det blir lite trangt, flugorna bryr sej inte, ju fler folk desta battre.
 Vi vantar pa Kulvinder som har misuppfattat var vi skulle traffas, stamningen ar lite hogtidlig. Pa vagen in till byn blev vi mötta av lilla Yashuda, 6 ar om ivrigt vantat pa var ankomst, hon var i vår narhet hela tiden, vek inte fran vår sida.

Elsa lagger med hjalp av tonarsflickorna upp alla broderier pa en säng, därpå får alla en muntlig bedomning samt betalt. Stunden ar stor, Elsa ar svettig, jag bits av envetna flugor.

Ingen tar illa vid sej av kritik eller eventuell hemlaxa.

Elsas tillägg:jag har tittat på alla 60 broderierna och grupperat dem i fyra"klasser" med hänsyn till: omsorg, färg och mönsterfantasi,traditionella stygn,komposition. Föreslagit vissa stygntillägg eller borttagningar, något lite får t.o.m. repas upp! 4 broderier är särskilt bra, uttrycksfulla: de får mest betalt.Största gruppen kommer därnäst. Några får kanske göra någon liten ändring eller tillägg. Grupp tre är också ganska många. Sist kommer några som kanske inte alls skulle brodera om det inte vore för pengarna.Broderierna kan ändå vara charmiga, men är oftast gjorda utan något handlag eller intresse...som det verkar.Detta möte blir ett tillfälle att höja standarden något genom att förklara varför jag förelår det ena eller andra. Denna gång känner jag att intresset är stort.Svetten stänker om mig!

Yashuda i mitten

Nar vi ar klara och skall ga darifran ar det en liten en som klart visar att klara ar vi inte!
Det ar lilla Yashuda som tidigare lamnat sitt alster till Elsa, jag har inte riktigt fattat, men tydligen hade de en egen overenskommelse. Eftersom Yasudha brot ihop forra aret for att hon var for liten att vara med i flickgruppen, fick hon tyg och garn av Elsa o hon har producerat ett underbart litet broderi och nu ville hon ha sin lon.
Stolt och glad tog hon emot det hon med ratta har fortjanat. Denna tjej ar ett av Indiens framtida hopp.
For fem ar sedan var jag med har i denna by, otroligt mycket har hannt sen dess.
Husen har forbattrats, de flesta har toalett pa sina gardar, alla har vatten, nagra gas istallet for ved, fler getter, fler hons. Alla verkar att ha el vilket innebar ett eluttag, en lampa. Ett par parabolantenner pa taken, nagra av mannen har motorcyklar. De flesta barn gar i skola. 15 av desa gar i privatkola med hjalp av pengar från svenska vänner. Deras foraldrar har skrivit  kontrakt pa att desa flickor inte skall giftas bort forran de fyllt 18 ar!
Jag kan se att samtliga kvinnor har fatt ett storre sjalvfortroende, detta blev an mer tydligt forra veckan nar en ny kvinna var med pa cirkelsamtal, hon holl sin sloja framfor sitt ansikte. Vagade nastan inte saja nanting, i ljuset av henne var det latt att se de andras forandring.
Det kanske verkar som om allt bara ar bra, att det inte behover goras nat mer.
Sa ar det inte. Som kvinnor ar de inte varda nanting, som nan sa; vi ar som djur!
Men dar finns ändå mycket hopp!
Monika som tagit de flesta foton

Elsa: hoppet ligger i att vi märker en större öppenhet inför att tala om saker som är svåra och tabubelagda. Männens våld, Oron för mycket kostsamma hemgifter,. Vi märker en gryende känsla av att det skulle gå att göra ändringar. Vi känner kraften hos kvinnorna.

Monika kopplar av efter väl förrättat fotoarbete. På favorithaket vid Shiv-rondellen. Mer om det i nästa blogg. Elsa skrev det kursiverade.